Unga Vuxna Trelleborg började som en samling tankar och idéer i mitt huvud efter ett annat avslutat Finsam-projekt som jag varit delaktig i. I projektet Värdefullt så arbetade vi mad att samla in berättelser från personer som egen erfarenhet av någon form av psykisk ohälsa. Projektet gav ut två publikationer; boken Destination Hopp och magasinet Värdefullt. Man kan definitivt säga att Värdefullt var föregångaren till UVT och vår publikation Good Enough.

Efter att Värdefullt avslutats så började jag att skriva ner funderingar och skisser över hur man skulle kunna ta alla lärdomar från projektet och testa konceptet på yngre människor. Projektet var lyckat i att både tillvarata och stärka kompetenser, erfarenheter och upplevelser från personer som normalt inte får samma chans till att få sin röst hörd och att bli sedda utöver sina funktionsvariationer/diagnoser eller stämpeln man kanske får från omgivningen som t.ex. att vara ett s.k. ”problembarn”.

För min egen del så blev Värdefullt en vändpunkt i mitt liv och min nyorientering i livet. Efter många år i arbetsmarknadspolitiskt limbo varvat med vikariat, tidsbegränsade anställningar, frilansuppdrag och rock n roll så hade jag i projektet äntligen hittat rätt sammanhang och hade personer som vågade tro på min kompetens och anställa mig för detta viktiga arbete. Jag är oerhört stolt som fått vara med i det fantastiska projektet och det stärkte mig mycket på min fortsatta väg framåt. Jag vill ge andra samma chans som jag själv fått och gärna tidigare i livet!

Efter Värdefullt så valde jag att ta en arbetspraktik som assistent åt samordnaren Fredrik Grubb på Samordningsförbundet Trelleborg där jag fick lära mig massor om Finsam-världen och om vilken viktig roll Samordningsförbunden har för att utveckla arbetssätt och främja samverkan mellan vård, myndigheter och kommuner. Det var Fredrik som uppmuntrade mig att skriva ihop en insatsbeskrivning och projektansökan till det som skulle bli UVT. Sen gällde det bara att lyckas sälja in projektidén till en projektägare som kunde ta projektet under sina vingar.

Vi vet att det är ett både snabbare och tuffare samhällsklimat för många idag med allt ifrån klimathot, bostadsbrist, svårigheter att etablera sig på arbetsmarknaden, segregation och ökande inkomstklyftor. Det är egentligen inte så konstigt att ohälsan ökar bland unga människor. Det är inte längre lika självklart att man efter studier går rakt in och etableras på arbetsmarknaden och även det fundamentala behovet av att kunna ha en egen bostad för att ta sina första steg ut i vuxenvärlden är idag färre förunnat.

Alla dessa faktorer spelar stor roll i huruvida en person riskerar utanförskap eller inte. Då är det lätt att fråga sig hur mycket som egentligen görs för att vi ska ha ett mer inkluderande samhälle. Hur skulle man kunna göra annorlunda? Vad kan vi som samhälle gemensamt enas om som kan öka individens förutsättningar att kunna etablera sig, och bidra, i samhället?

Vi är dock en ständigt växande skara människor som tror på en förändring. Förändring börjar inifrån men för att nå en positiv utveckling så krävs en rad förutsättningar som vi faktiskt kan åstadkomma genom att trycka på det tungrodda och komplexa maskineriet som driver samhället och samhällsservicen framåt för att få en värld som vi kan vara stolta över att lämna vidare till kommande generationer att vidareutveckla.

Unga Vuxna Trelleborg handlar om att se potentialen hos ungdomar och unga vuxna. Att lyssna på, lära sig av och lyfta denna potential. Vi som startat och arbetat i projektet under resans gång har egna erfarenheter på olika sätt av utanförskap, anhörigproblematik och psykisk ohälsa. Vi är alla olika, olika bakgrunder och förutsättningar men det som enar oss är att kunna relatera till varandra på flera plan. För oss som är anställda i projektet så har arbetet blivit en personlig utveckling.

Att Unga Vuxna Trelleborg överhuvudtaget blev en verklighet berodde på uppmuntran och stöd från Samordningsförbundets dåvarande samordnare, Fredrik Grubb, som tyckte att idéerna och anteckningarna skulle bli en bra grund till ett projekt. Under någon veckas tid så jobbade undertecknad fram det som skulle bli den ursprungliga projektansökan.

Gunilla Tyrell, enhetschef på Socialpsykiatrin, tog projektidén under sina vingar och rekryterade en medarbetare som processledare. Denna medarbetaren var Josefin Ristinmaa som ända sedan starten utgjort hälften av den ursprungliga projektledningen. Tillsammans så kompletterade vi varandra mycket väl i arbetet, Josses empatiska klokskap och känsla för tydlighet och struktur har sedan dag ett gett en oerhörd balans till mitt kreativa (och stundtals flummiga) kaos. 

Josse och jag bestämde oss redan tidigt för att göra allt grundmaterial själva, dels för att var sparsamma med projektmedel men främst för att vi båda är kreativa personer som tycker om det vi gör . Vi satte ihop en hemsida, designade logotyper och skrev ihop tonvis med informationsmaterial om allt från projektets syfte, texter om hur man kan skriva eller berätta sin historia till avtal för blivande deltagare och inspiratörer.

Vi var också fast beslutna om att medverkan i projektet skulle vara 100% frivillig och att vi bara skulle lägga tid på de som verkligen ville vara med och bidra med sina berättelser och erfarenheter.

Det dröjde inte länge förrän vi började få kontakt med personer ur målgruppen och inom loppet av någon månad så kunde vi sätta igång arbetet med att samla berättelser och erfarenheter genom texter, ljudfiler och andra intervjuformer. Vi fick mycket uppmuntran och stöd från både vänner och kollegor. Flera av projektets deltagare har blivit rekommenderade av exempelvis behandlare, boendestödjare och närstående att ta kontakt med oss och under projektets gång blivit en viktig del i att projektet blev så framgångsrikt.

Det har alltid varit tydligt och viktigt att projektet ska lyfta både det som fungerar och inte fungerar. Det finns så mycket bra krafter och satsningar drivna av eldsjälar och det är viktigt att lyfta. Lika viktigt dock, är att våga lyfta det som inte fungerar och där det finns utrymme för vidareutveckling och förbättring.

Under pilotstudien fann vi att det var viktigt att kunna  vara flexibla i hur och var vi mötte dessa unga vuxna. För en del så fungerade det med ”vanliga”  kontorstider men för andra så fungerade det bäst under andra tider. Det är viktigt att ha i åtanke att personer ur målgruppen ofta befinner sig någonstans mitt i saker och ting. Väldigt många arbetar som tim- och behovsanställda och kan därför ha svårt att planera sin medverkan i saker och ting som går direkt utanför exempelvis arbete eller arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Detta har såklart varit en utmaning ibland då det blivit svårt att samlas och göra saker gemensamt men när vi väl lyckats så har resultatet varit fantastiskt.

En annan sak att ha i åtanke när man arbetar med målgruppen är att det för en del handlar väldigt mycket om i vilken dagsform man befinner sig i. Därför kan det vara extra klurigt om man förväntar sig ett gott resultat utifrån särskilda mallar. Gruppen unga vuxna är, likt de allra flesta andra grupper, inte en homogen grupp.

Under arbetets gång så har vi som högsta prioritet att möta personen där denne befinner sig och att vara flexibla med var, när och hur det mötet ska ske. För vissa fungerar det (och är nödvändigt) med en tydlig struktur och vad som förväntas av en men för andra så fungerar det bäst med lite lösare/friare förutsättningar. Detta sätter såklart lite press på personerna som jobbar med målgruppen då det ibland kan handla om att möten och deltagande får ske efter traditionella kontorstider.

En annan sak som fått positiv respons från målgruppen är att vi som arbetar i projektet inte är ”typiska myndighetspersoner”. Detta beror till stor del på att personerna vi kommit i kontakt med inte sitter i någon form av beroendeställning gentemot oss vilket resulterat i en annan sorts öppenhet.

Alla som arbetar i projektgruppen antingen tillhör målgruppen eller är nära den på annat sätt. Egenerfarenhet har varit en annan avgörande framgångsfaktor för oss. Vi har alla egen, varierande, erfarenhet av utanförskap, psykisk ohälsa, av att vara anhörig och/eller vård- myndighetskontakter i stort. Dessa erfarenheter har varit en tillgång i arbetet då mötet med målgruppen präglats av både empati, förståelse och flera igenkänningsfaktorer.

I projektet så har vi personer som vi kallar inspiratörer och detta är benämningen på våra aktiva deltagare. Alltså personer som på olika sätt valt att mer aktivt delge sina berättelser och erfarenheter. Inspiratörerna är de som utgör grunden i projektet. Dessa unga vuxna personer fungerar genom sitt eget driv och prestationer som positiva förebilder för andra unga människor. Vissa har delat flitigt med sig av texter till både hemsida och den här publikationen medan andra främst varit ute, föreläst och deltagit i workshops och referensgrupper.

En annan sak vi är väldigt stolta över är samarbetet tillsammans med eldsjälar på Söderslättsgymnasiet där vi varit vid ett flertal tillfällen och föreläst. Dessa föreläsningar har visat sig vara mycket uppskattade hos de elever som närvarat. Det kan vara aningen nervöst att stå öppet och berätta för en grupp tonåringar om svåra saker men utbytet har varit både roligt, givande och viktigt. En av grundtankarna med projektet är att unga människor gärna lyssnar på andra unga människor. Om jag tänker tillbaks på min egen skolgång (särskilt i övre tonåren) så lyssnade jag mer till vuxna som inte var alldeles för långt ifrån min egen åldersgrupp eller som på annat sätt inte följde normen. Detta betyder inte att ålder är avgörande men unga människor är naturligt skeptiska och känner av huruvida något är på ”riktigt” eller inte.

Alla våra inspiratörer har olika bakgrunder och erfarenheter. Det alla har gemensamt är att man vill nå ut med sin berättelse för att hjälpa andra och mana till förändring och vidareutveckling av vår samhällsservice. Sen i vilken form man vill nå ut med det är individuellt. Vi har haft förmånen att ha ett gäng riktigt bra skribenter i projektet vilket underlättat projektgruppens arbete betydligt. Detta har gjort att vi kunna vara mer flexibla och tillmötesgående för de som inte nödvändigtvis tycker om att skriva, för att återge deras berättelser och erfarenheter.

Ida Wilör

Under hösten 2018 så blev Josse mamma till en liten grabb och några veckor innan dess så tog vi in en av våra inspiratörer, Ida Wilör, för att vara med och leda projektet under Josses mammaledighet. Ida steg in i rollen under en minst sagt hektiskt tid precis i samband med fjolårets upplaga av Skåneveckan för Psykisk Hälsa som är en satsning där Region Skåne i samarbete med Studieförbundet Vuxenskolan sätter samman en hel vecka för att lyfta vikten av psykisk hälsa och där psykiatrin, kommunerna, olika organisationer, anhöriga och andra föreningar engagerar sig. Veckan sammanfaller alltid med Världsdagen för Psykisk Hälsa som är den 10 oktober varje år. Tillsammans så hade arrangerade Ida och jag ett flertal föreläsningar under veckan nere på Hamngatan 22 i Studieförbundet Vuxenskolans lokaler.

Kerstin Döss

Under hösten så fick vi även in Kerstin Döss som i egenskap av erfaren och driven projektledare använt sig av sitt kontaktnätverk och erfarenheter av att arbeta inom myndighetsvärlden för att säkerställa en närmare kontakt med professionen och kunnat föra projektet i önskad riktning.

Föreläsningar

Under projektets gång så har vi anordnat en lång rad (oftast) välbesökta föreläsningar och workshops i syfte att lyfta vikten av att vi rör oss mot ett öppnare och mer inkluderande samhälle där man lyssnar och tillvaratar unga människors erfarenheter och upplevelser. Vi har även försökt att i så stor omfattning som möjligt ta med våra inspiratörer och andra deltagare på andra föreläsningar och kortare utflykter.

En annan viktig aspekt är att alla som engagerat sig extra för projektet som inspiratörer med texter, föreläsningar eller medverkan vid olika workshops arvoderats en viss summa pengar för sin insats och har man inte haft möjlighet att kunna ta emot arvodering i form av pengar på kontot så har vi löst detta med presentkort. Dessa personer är ju trots allt med och bidrar med sin tid och delar med sig av saker som är ganska utelämnande så just arvoderingsfrågan har alltid varit viktig för oss.

Tillsammans

Viktigast av allt under projektets gång är att vi gjort detta TILLSAMMANS och alla som arbetat med och bidragit till projektet (och inte minst denna publikation) är genom sitt engagemang med och skapar framtiden. Men det är ett arbete som aldrig tar slut och förhoppningsvis så uppmuntrar detta arbetet fler till att göra liknande satsningar som denna där man kombinerar egenerfarenhet med professionell kunskap för att bättre kunna möta behoven hos unga människor i en tid under ständig utveckling där det krävs att våra sociala insatser och skyddsnät går hand i hand med tiden vi lever i.

Resultaten av vad vi kommit fram till i vårt arbete bekräftar givetvis rådande trender när det rör sig om personer i målgruppen men vårt syfte har varit att i största möjliga mån sätta ett ansikte på målgruppen. Det har ju redan gjorts otaliga studier och allehanda satsningar för att mäta och kartlägga behoven hos personer som utgör gruppen unga vuxna.

Ett stort tack till:

Josefin Ristinmaa, Ida Wilör, Kerstin Döss, Gunilla Tyrell, Kamilla Ristinmaa, Kristina Mähler, Viktor Mähler, Louise Sandberg, Johanna Nilsson, Mandy Von Appen, Kitty Eklund, Nathalie Nilsson, Andreas Persson, Louise Fredriksson, Maria Böös, Fredrik Thyberg, Olle Herrström, Fredrik Grubb, Helene Jung, Annika Rasmusson, Per Granvik, Kvinnojouren Söderslätt, RSMH Trelleborg, Dan-Axel Eneland & såklart alla andra som på ett eller annat sätt bidragit till att 1.0 blev så jävla bra!! 🙂