Christoffer Francke

Jag heter Christoffer Francke och är 44 år vilket känns väldigt konstigt att skriva då jag aldrig någonsin trodde att jag skulle bli äldre än 25. Jag har brottats med psykisk ohälsa sedan lågstadietiden och har under min uppväxt, ungdom och vuxna liv varit med om det mesta som kan hända när man inte vågar söka hjälp eller prata om sina problem.


Jag märkte tidigt att om jag hela tiden höll hjärnan och kroppen aktiv så kunde jag lättare stöta ifrån mig och undvika de mörka tankarna. Var jag hemma hade jag alltid teven, radion eller musik på för att avleda min uppmärksamhet. Liksom mina kollegor här utvecklade jag också ganska naturligt ett stort musikintresse. Under högstadiet sysslade jag med flera olika sporter och träning vilket jag tror i kombination med musiken räddade mig.

Jag hade ingen aning om vart jag skulle vända mig med mina problem eller att det ens gick att få hjälp. Jag skyllde på mig själ helt enkelt, jag trodde att allt var mitt fel. Min ångest sa till mig att jag var dålig och att jag förtjänade att må dåligt. Jag hade nästan ständiga suicidtankar och kände mig neråt därför blev jag killen som tog hand om andras problem och försökte få alla att skratta och må bra. På gymnasiet, som jag till sist både hoppade av och på kom alkoholen in och mitt fokus hamnade på den.

Jag hade en bred och stor bekantskapskrets med både nördar och thugs som gjorde att jag kunde vara igång hela tiden och för det mesta fly mina känslor och problem. Veckan kunde bestå av tvspel, replokal, tecknad film, rollspel och supa och vandalisera men hela tiden ångest och nedstämdhet. Jag hade perioder då jag var grymt social men också perioder då jag låg i sängen med täcket över huvudet. Jag sökte hjälp först när jag var 27 år och fick hjälp när jag var 30 år men jobbar fortfarande med mig själv och mitt mående varje dag.


Nu försöker jag vara den jag själv hade behövt när jag var ung och jobbar med att hjälpa andra som går igenom samma saker som jag gjort. Jag är idag helt öppen med min psykiska hälsa det är fantastiskt skönt men är såklart inte för alla. Att våga prata och öppna sig är något man själv bestämmer över både när och hur man gör, det viktiga är att ta våga ta första steget.


Tro mig, jag vet hur det är och har varit där!